Alltid en del av mänskligt liv

Konceptet om Gud har alltid varit en fundamental del av mänskligt liv. I alla kulturer och i alla tider har man haft konceptet om en Skapare; ett Allsmäktigt och Allvetande Väsen som skapat oss, fastställt ett syfte med livet och skillnaden mellan rätt och fel, Denna tro på Gud har alltid utgjort grundbulten av våra samhällen och hur vi levt. Parallellt med konceptet om Gud, så har religionen utgjort det ramverk inom vilket Guds vägledning har lärts ut och praktiserats.
Detta har alltid varit en fundamental och universell del av mänskligt liv, överallt.
Tills nu…
Angreppet på Gud
Under 1900-talet har vi sett hur Gud och religionen utsatts för angrepp. Det unika med 1900-talet, till skillnad från alla tidsepoker, är det faktum att en framträdande tankeströmning uppstått som förlöjligat själva idén om Gud och förtalat religionen.
I populärkulturen kan man urskilja ett flerstämmigt angrepp – i film, litteratur och akademin – för att undergräva och stigmatisera dessa koncept som ologiska och irrationella. Till följd av detta så känner ett ökat antal människor tveksamhet inför att acceptera konceptet om Gud, och särskilt konceptet om religion. Ett stigma har skapats där intellekt och sofistik innebär ett avståndstagande från den så kallade ”övernaturliga” Guden eller ”kontrollbegärande” religionen.
Verkligheten om Gud
Här är det viktigt att kort behandla konceptet om Guds existens, innan vi går vidare. Det är nödvändigt att fastställa sanningen om detta koncept.
Narrativet emot existensen av Gud är missledande och mer övernaturligt, snarare än logiskt och rationellt. Detta sagt, vad är i sådana fall stötestenen för angreppet mot Gud?
Vanligtvis inleds det med frågeställningen: Om Gud finns, varför kan vi då inte se Honom?
Svaret på denna fråga är slående enkel och obestridligt.
Det finns olika sätt att uppleva saker och ting. Vi lär oss genom syn, hörsel, smak, lukt, konsistens och rörelse. All information som vi får utifrån dessa sinnen har samma autenticitet.
Vi kan inte kräva att vi ska lära oss nya saker genom samma sinnen, annars blir vi tvungna att förneka dess själva existens. Vi har ögon för att se, näsan för att lukta och öron för att höra. Det vore ren galenskap om vi insisterade att om vi inte kan se en specifik sak med våra ögon, eller känna lukten av en specifik färg med vår näsa, eller känna ett specifikt ljud med våra händer, så ska vi förneka dess existens.
Konstigt nog är det dylika övernaturliga och ologiska invändningar mot Guds existens som förekommer, men ändå uppfattas som kloka och har inflytande över människor! Det finns oräkneliga ting som vi inte kan uppleva genom våra fysiska sinnen. Men vi är ändå lika övertygade om deras existens som vi är av någonting annat. Ta exempelvis magnetkraften. Vi kan varken se, lukta, höra, smaka eller känna den. Men ingen kan förneka dess existens.
Hur kan vi då lära oss och uppleva Guds existens? Vad var det som gav människor som levde förr i tiden denna övertygelse? Vad var det som bildade ett sådant levande koncept om Gud som gick från att vara ett intellektuellt koncept till ett levande förhållande med en personlig Gud med vilken människor interagerade på olika vis, vare sig det var genom att få sina böner uppfyllda eller att bevittna mirakel? Hur etablerades religiösa läror och fick djupa rötter bland otaliga miljoner människor världen över?
Svaret kan formuleras i ett enda ord: Profeter.